onsdag 16 november 2011

"1Q84". Del 2 & 3.


Känslan efter att ha läst den allra sista sidan i första delen av "1Q84" var att genast börja läsa del 2! Det tycker jag är kännetecknande för en riktigt bra bok. Blir man besviken på fortsättningen? Ja och Nej. Eftersom hela "1Q84" består av tre delar så blir andra delen ofrånkomligen något av en transportsträcka. Trots att Aomame tar livet av ledaren för Sakigake. Och trots att Tengo blir fast besluten att hitta Aomame, efter att ha fått se henne som liten flicka i en riktig luftpuppa.  Bilden av den parallella världen 1Q84 förblir dock suddig, fast både Tengo och Aomame drar sina olika slutsatser om hur allting hänger ihop (ibland förbluffande klarsynta sådana…). Ute efter sammanhang, i viss bemärkelse, är även den obehaglige figuren Ushikawa.  

I del tre jagas Aomame av Sakigake, och har gått under jorden. Tengo har börjat besöka sin far på ålderdomshemmet, eftersom det var där luftpuppan med den lilla Aomame uppenbarade sig. Både Tengo och Aomame kan visualisera och nästan fysiskt känna varandra, trots att de inte träffas. Precis så som det kan kännas när man längtar väldigt starkt efter en annan person, som man inte kan träffa. I verkligheten blir den känslan efterhand svagare och svagare, och till slut kan man inte ens komma ihåg hur personen ser ut. Men för Tengo och Aomame blir känslan snarare starkare och starkare. Så stark att deras platoniska kärlek på underliga omvägar resulterar i en alldeles ny ”dota” och ”maza”-relation. (Tänk på hur japaner uttalar orden ”daughter” och ”mother” på dålig engelska…).

Inom framförallt sydamerikansk litteratur pratas det ofta om så kallad ”magisk realism”, vilket ungefär betyder att när Gabriel García Márquez skriver om att det regnar i hundra år, så är det liksom inget konstigt med det. Man kan också kalla det för en ”förhöjd verklighet”. När man läser "1Q84" blir det väldigt uppenbart att Haruki Murakami använder sig av magisk realism i sitt skrivande. Självklart kan man uttyda den även i hans tidigare böcker, som i ”Fågeln som vrider upp världen” och ”Kafka på stranden”, men på något sätt tar han den förhöjda verkligheten till ännu högre höjder med "1Q84". 

/Jenny

4 kommentarer:

  1. Hej fellow Murakamifantast. Jag tyckte som du att trilogin var bra, men är kanske ändå en smula besviken, den är liksom lite för, ehrm, tydlig. Kafka på stranden är fortfarande min absoluta favorit. Där är den magiska realismen otrolig, tycker jag.

    SvaraRadera
  2. Kafka på stranden är bra, men min favorit är nog Fågeln som vrider upp världen. Den är bara så underbart weird. Det som stör lite i 1Q84 är att intrigen är så fantastisk och tillskruvad, att Murakami ibland nödgas förklara rakt upp och ner hur saker & ting hänger ihop. Det blir lite krystat på nåt sätt. Inget perfekt flow, liksom. (Fast det kan ju bero på översättningen också).

    SvaraRadera
  3. Sen misstänker jag ju lite att han skrivit den med en tänkbar filmatisering i bakhuvudet. Det finns mycket som tyder på det, som den otroliga cliffhangern som avslutar del 2 till exempel...

    SvaraRadera
  4. Grym blogg du har förresten, Josefin! Och jag håller fullkomligt med dig om Murakami och sexet. En klockren analys:)

    SvaraRadera