1Q84. Första boken.

Jag har hittills aldrig blivit besviken på någon av Haruki Murakamis romaner. Så inte heller på hans senaste ”1Q84”. Boken är uppdelad i två delar och första delen utspelar sig i Tokyo 1984, månaderna april till juni.  Vi får följa Tengo och Aomame i vartannat kapitel var. De är båda i 30-årsåldern och lever ganska ensamma, udda liv (såklart, annars skulle de ju  inte platsa i en Murakamiroman). Tengo får i tvivelaktigt uppdrag att skriva om en roman, som sen blir en bestseller. Men historien i boken är inte hans egen, utan tillhör den 17-åriga flickan Fukaeri, som vuxit upp inom den religiösa organisationen Sakigake.

Aomame jobbar på ett gym, men också som skicklig lönnmördare på uppdrag av en rik gammal dam. Tillsammans gör de världen till ett bättre ställe genom att ta livet av sadistiska män som misshandlar sina fruar. Både Aomame och den gamla damen har sina skäl; sådant som hänt dem i det förflutna. Aomame tvivlar inte på att det hon gör är rätt, men känner samtidigt hur hon glider över i en alternativ verklighet där det händer saker hon inte riktigt förstår. En parallell värld med två månar på natthimlen istället för bara en. En värld hon kallar för 1Q84 (på japanska är tecknet för siffran 9 och bokstaven Q detsamma).

Efterhand utkristalliserar sig fler och fler paralleller mellan Tengos och Aomames till synes helt disparata liv. De får exempelvis båda stifta bekantskap med ”Little people”, om än på olika sätt. De har båda ett inte alltför sunt förhållande till sex och närhet. Och alla spår verkar leda till Sakigake, det religiösa samfundet uppe i bergen. Vad är det som pågår där, egentligen?

”1Q84” är en suveränt suggestiv berättelse med alla de olika bisarra inslag som jag förknippar med Murakami. Stämningen är förtätad och hotfull men bryts då och då effektivt av med den lite torra humor som också är så speciell för Murakami. Man förväntar sig hela tiden nya absurda vändningar i historien och man blir inte besviken, trots att det rent konkret inte händer så väldigt mycket. Murakamis action utspelar sig inuti huvudpersonerna, i deras tankar och känslor och i de olika analyser av händelser i det förflutna som de ägnar sig åt. Ungefär som i verkligheten, alltså. Kanske är det det som gör att man som läsare trots allt kan identifiera sig med personerna i berättelsen. Jag tycker också mycket om hur Murakami smyger in samhällskritik och en feministisk agenda i bokens handling. Japan var och är ett extremt patriarkaliskt samhälle, där kvinnor som råkar illa ut har liten rättssäkerhet. Romanens bild av japanska män och japanska polisen (som mest består av män) är faktiskt inte så lite nådig.

/Jenny