Känslan efter att ha läst den allra sista sidan i första delen av "1Q84" var att genast börja läsa del 2! Det tycker jag är
kännetecknande för en riktigt bra bok. Blir man besviken på fortsättningen? Ja
och Nej. Eftersom hela "1Q84" består av tre delar så blir andra delen
ofrånkomligen något av en transportsträcka. Trots att Aomame tar livet av
ledaren för Sakigake. Och trots att Tengo blir fast besluten att hitta Aomame,
efter att ha fått se henne som liten flicka i en riktig luftpuppa. Bilden av den parallella världen 1Q84 förblir
dock suddig, fast både Tengo och Aomame drar sina olika slutsatser om hur
allting hänger ihop (ibland förbluffande klarsynta sådana…). Ute efter sammanhang,
i viss bemärkelse, är även den obehaglige figuren Ushikawa.
I del tre jagas Aomame av Sakigake, och har gått under
jorden. Tengo har börjat besöka sin far på ålderdomshemmet, eftersom det var
där luftpuppan med den lilla Aomame uppenbarade sig. Både Tengo och Aomame kan
visualisera och nästan fysiskt känna varandra, trots att de inte träffas.
Precis så som det kan kännas när man längtar väldigt starkt efter en annan
person, som man inte kan träffa. I verkligheten blir den känslan efterhand
svagare och svagare, och till slut kan man inte ens komma ihåg hur personen ser
ut. Men för Tengo och Aomame blir känslan snarare starkare och starkare. Så
stark att deras platoniska kärlek på underliga omvägar resulterar i en alldeles
ny ”dota” och ”maza”-relation. (Tänk på hur japaner uttalar orden ”daughter”
och ”mother” på dålig engelska…).
Inom framförallt sydamerikansk litteratur pratas det ofta om
så kallad ”magisk realism”, vilket ungefär betyder att när Gabriel García
Márquez skriver om att det regnar i hundra år, så är det liksom inget konstigt
med det. Man kan också kalla det för en ”förhöjd verklighet”. När man läser
"1Q84" blir det väldigt uppenbart att Haruki Murakami använder sig av magisk
realism i sitt skrivande. Självklart kan man uttyda den även i hans tidigare
böcker, som i ”Fågeln som vrider upp världen” och ”Kafka på stranden”, men på
något sätt tar han den förhöjda verkligheten till ännu högre höjder med "1Q84".
/Jenny
Hej fellow Murakamifantast. Jag tyckte som du att trilogin var bra, men är kanske ändå en smula besviken, den är liksom lite för, ehrm, tydlig. Kafka på stranden är fortfarande min absoluta favorit. Där är den magiska realismen otrolig, tycker jag.
SvaraRaderaKafka på stranden är bra, men min favorit är nog Fågeln som vrider upp världen. Den är bara så underbart weird. Det som stör lite i 1Q84 är att intrigen är så fantastisk och tillskruvad, att Murakami ibland nödgas förklara rakt upp och ner hur saker & ting hänger ihop. Det blir lite krystat på nåt sätt. Inget perfekt flow, liksom. (Fast det kan ju bero på översättningen också).
SvaraRaderaSen misstänker jag ju lite att han skrivit den med en tänkbar filmatisering i bakhuvudet. Det finns mycket som tyder på det, som den otroliga cliffhangern som avslutar del 2 till exempel...
SvaraRaderaGrym blogg du har förresten, Josefin! Och jag håller fullkomligt med dig om Murakami och sexet. En klockren analys:)
SvaraRadera