Pinntorpafruns minnen

Pinntorpafruns minnen har kommit ut i en ny omarbetad upplaga. Traktens mest kända slottsspöke lever vidare! Nu med nytagna färgfoton på porträtt och interiörer från slottet. Språket är omarbetat och Beata von Yxkull som Pinntorpafrun egentligen hette kan lugnt spöka vidare. Knut Bonde som skrev boken kom ju fram till att hon egentligen var en vänlig själ trots sitt rykte om motsatsen.

/Laine

Att de må väckas i tid

När jag först såg omslaget till boken Att de må väckas i tid av Frida Arwen Rosesund, trodde jag det var en småtrevlig vänskapshistoria. Sen tittade jag lite närmare och upptäckte att nedre delen av bilden var blod som rann nedåt... Då blev jag nyfiken på vad det var för bok och upptäckte en härligt skrämmande historia, fast förankrad i svensk folktro.

Hilda har 'hamnat i olycka', hon är gravid, men har inget minne av hur det gått till. För att undgå skammen och faderns vrede, ger sig Hilda av till en by längre bort. På vägen stöter hon på en ensam stuga och någonting säger Hilda, att här kan hon söka hjälp. Ack, så fel hon har... Där i stugan bor systrarna Lia och Märta, och de säger att Hilda kan stanna hos dem. Men snart börjar systrarna bete sig väldigt underligt. De verkar mer intresserade av Hildas ofödda barn än Hilda, och gör allt för att hålla henne kvar i stugan.

Samtidigt har Johanna förlorat sin man i en olycka, och hon plågas av dåligt samvete. När ett okänt par kommer till byn och predikar förlåtelse, vill Johanna så gärna tro dem. Men snart pratar paret också om ondska, en ondska som kommit till byn och fötts av en olycklig kvinna.

Andra böcker som vi skrivit om tidigare i bloggen och som passar in på temat den här veckan, är Evig natt av Michelle Paver och The cell av Stephen King.

/Marie

Lokala spöken och hemskheter

Nu när det lackar mot Allhelgonahelgen känns det aktuellt att damma av traktens spöken och övernaturliga väsen. Har de slutat vara aktiva? Man undrar...
När jag inventerade beståndet av lokal "spöklitteratur" hittade jag något som jag inte har haft en aning om. För det första en förklaring till namnet Stalls backe. Det kommer sig av att kung Karl XI ska ha haft sitt stall där på en av sina resor enligt boken Svenska folksägner med teckningar af svenska konstnärer av Herman Hofberg, 1882. Nytt för mig är att det dessutom finns en förtrollad trädgård alldeles i närheten av backen. Läs själv denna häpnadsväckande historia!

s. 164-165 ur Svenska Folksägner av Herman Hofberg. 1882

Själv tycker jag om den kommande helgen. En högtid som alla kan delta i oavsett om man är troende eller inte. Det är sympatiskt att det finns en helg där man minns sina bortgångna släktingar och vänner. Det är fint och mäktigt med alla tända ljus på gravarna och att så många upprätthåller traditionen. Den enda helgen med ett rikt folkliv på kyrkogårdarna.


 Trevlig helg!

/Laine

PS I det här tidigare inlägget får du några fler lästips, dock ej med lokal anknytning.

Vingåkersdoktorn Aronson

Nyåret 1916 bjöd Svenska dagbladet in sin läsekrets, och då särskilt den äldre generationen, att ur djupet av sina minnen berätta om märkliga och märkvärdiga män och kvinnor som man mindes av olika anledningar. Tidningen fick in mängder av berättelser och publicerade  Minnenas Bok : personliga hågkomster om märkliga svenskar inom teater, musik, litteratur, målarkonst, vetenskap och industri samlade av Svenska Dagbladet. 1916. Inte mindre än två kapitel handlar om den på sin tid kände "Vingåkersdoktorn" som hade rykte om sig att kunna bota allehanda sjukdomar. Till och med utbildade doktorer sökte hjälp hos denne man när man själv gått bet på att finna någon bot till sina sjukdomar. Herr Aronsson hade alltså ingen läkarutbildning utan började sin bana som självlärd "veterinär" i gårdarna runt om Vingåker. Det gick så bra att folk började söka honom för att få bot för sina egna krämpor. Med tiden blev han så känd att han "nära nog kunde tävla med doktor Westerlund i Enköping, så belägrad var den lille olärde bondgubben av patienter från när och fjärran, och mer än en gång, när all annan mänsklig hjälp var ute, hämtades Vingåkersdoktorn, om än i hemlighet, till rikemans boning och jorddrottens slott, ja det hände till och med att läkare för egen eller någon kär anhörigs räkning vände sig till honom."
Han var känd för sin mörkvioletta hudfärg och den berodde, enligt en av Svenska Dagbladets sagesmän, på att han alltid provade alla kurer på sig själv först. Vid ett sådant tillfälle skulle en kur inte ha fallit väl ut och orsakat den egendomliga hudfärgen.
Det må vara hur det vill med den saken, Vingåkersdoktorn är borta för länge sedan men det är spännande att läsa om honom och andra numera bortglömda personer.

/Laine