För en stund sedan var Jonas Hassen Khemiri i Tallåsaulan och pratade om sitt författarskap för flera hundra nior och gymnasieungdomar. Det är alltid spännande och nervöst innan. Innan man vet hur publiken kommer att reagera. Ska de lyssna, börja störa, babbla och i värsta fall gå sin väg?
Jag hade inte behövt oroa mig egentligen för jag har hört honom prata förut och vet att man blir förtrollat trollbunden. Den gången var visserligen åhörarna vuxna och medelålders väluppfostrade, men det spelar nog ingen roll vad man har för bakgrund eller ålder, det han säger om språket år så intressant och han gör det på ett så roligt sätt att alla kan ta till sig det. När han berättar förstår man plötsligt varför det är så viktigt att man förstår orden även om man ”bara” ska begripa en rap-text. Fattar man inte vad det står kan det bli så himla fel även om det kan bli hemskt roligt också. Inte minst är det viktigt att man väljer sina ord så att man inte slentrianmässigt använder kränkande ord och uttryck av gammal vana. Man kanske ska kosta på sig en stunds eftertanke över vad ”pimpa” och ”negerboll” egentligen står för och betyder. För att inte tala om hur viktigt det är att formulera sig om man ska skriva ett hotelsebrev och verkligen vill att det ska kännas hotfullt. På detta gav Jonas ett exempel från sin egen digra brevskörd där folk har skällt på hans sätt att använda svenska språket. Nämligen ett brev som avslutas med att hans böcker omedelbums borde förstöras i pappersmaskinen. Och att han borde resa hemm till landet där han kommer ifrån… Man blir inte direkt jätterädd.
Jag rekommenderar alla människor som vill läsa en riktigt bra bok att kasta sig över Montecore : en unik tiger av Jonas Hassen Khemiri. Det är en bok som gör att man får en annan syn på hur underbart svenska kan skrivas och hur svårt det är att bli svensk, om man nu någonsin kan bli det.
/Laine
