I Cărtărescus drömska famn

Mötet med Mircea Cărtărescus ord i boken Nostalgia var omedelbart magnetiska på mig. Det är drömskt, konstigt och högintensivt. Händelserna i boken slingrar sig genom den rumänska huvudstaden Bukarest på ett sätt som suddar ut tid och rum. Nostalgia utgörs av fem berättelser där en roulettspelare, några gatpojkar, en arkitekt, längtan, litterära referenser, geografiska utflykter och vardagliga skeenden samsas med varandra.

Det är en speciell läsning som kräver viss kapitulation och att vi totalt kliver in i den skrivna världen. Men det är värt satsningen. I alla fall har jag fallit pladask för denna bok. Jag brukar också ofta framhålla att Mircea Cărtărescu är en av mina favoritförfattare.

Foto av Cosmin Bumbutz på en.wikipedia by CC-BY-2.0 

I förra veckan hade jag möjligheten att se och höra Cărtărescu live. Såklart var jag livrädd för att han inte skulle leva upp till bilden av sig själv. Den som har skapats hos mig genom de böcker han har skrivit. Mötet med det skönlitterära förloppet är inte nödvändigtvis samma sak som mötet med författaren. Han visade sig var kortare, lite roligare och mer charmig än vad jag hade föreställt mig.

  

Jag tror det var en uns av lycklighet som for igenom mig den stunden. För att han sa intressanta saker om sitt författarskap. För att jag blev påmind om den inspiration jag har fått av att läsa hans böcker. Därför läser jag nu om dikterna i En lycklig dag i mitt liv. Det är motsatsen till avskalat. Liksom Nostalgia är det fylligt, späckat och jag tillåter mig själv att kalla det bländande.

I hans dikter ser jag en stad framför mig. Kanske är det Bukarest men det kan också vara en annan stad. Och den målas fram av både en roller och en finpensel.

    jag minns: svettpärlorna mellan gatstenarna

    jag kommer ihåg: förortens specerihandel sönderslagen mot molnen

Mircea Cărtărescu är en stark berättarröst och hans ord får mig att tro på litteraturens kraft. Vi behöver nog alla ha åtminstone en sådan bok eller författare att falla tillbaka på. Jag inbillar mig i alla fall det. Och Cărtărescu är kanske min.

/Victoria

PS: Du glömmer väl inte att komma på det litterära kafét i Kulturhuset Ängeln i morgon? Denna gång får vi besök av Arkan Assad som skrivit Stjärnlösa Nätter.