Som jag ser det är tjusningen med noveller att det bara finns utrymme för komprimerade utsvävningar. Skickligheten ligger förstås i att ta tillvara den speciella stilistiska formen och fånga in skeenden eller människor på ett fåtal sidor. Under sommaren läste jag två novellsamlingar som jag av olika anledningar fastnade för. Gemensamt för de tu är att de ramas in av att vara intensiva nedslag i dansk respektive nigeriansk samtid.

Just det jag gillar med noveller blir tydligt hos Adiche; de närvarande glimtarna som är intensiva och sen snabbt över men med en ansenlig mängd tankar väckta. Flera av novellerna har jag dessutom läst om både en och två gånger för att jag tycker att de är så väldigt bra.

Baksidetexten beskriver novellerna som "skildringar av hur moderna, urbana människor plötsligt förlorar fotfästet i tillvaron". Och det är exakt vad novellerna handlar om; en person på en konferens som inte tål mjölk har tankarna på mer avklädda händelseförlopp, cykelturen som går fel, bröllopsresan som går överstyr, barnet som blir glömt... Babian är skruvad realism fördelad på femton berättelser.
/Victoria
"Det där som..." lät intressant, den ska jag kolla upp lite närmare. Tack för tipset!
SvaraRaderaKul!
SvaraRadera/Victoria