Evig natt

Karolina (från våran barnblogg, Bubblan i bibblan) och jag pratade böcker för ett tag sedan (vi på biblioteket gör ofta det, det är nog en yrkesskada…) och hon undrade om jag hade läst Evig natt av Michelle Paver.

Michelle Paver känner jag bara igen som författare av den populära Vargbröder-serien, så jag sa nej, det hade jag inte. Karolina berättade att hon tyckte att det var en jättebra bok även om den innehöll många saker som hon tyckte var otäcka. Det är klart jag blev nyfiken! Så litet senare lånade jag hem boken och läste den.

1937 planerar fem unga engelsmän att ge sig ut på en expedition till Spetsbergen, där ibland Jack. De ska tillbringa ett år där och samla in olika forskningsdata. Men i slutändan kan en av dem inte åka och en annan måste avbryta på grund av sjukdom, så bara tre kommer verkligen fram till lägerplatsen. Sista biten åker de båt och kaptenen är ytterst motvillig att tala om platsen de tre männen har valt att ha sitt läger på. Ja, kaptenen vägrar t.o.m. ett tag åka ändra fram. Varför vill han inte berätta, men ger så småningom med sig och styr båten dit.

Väl på plats verkat allt gå bra. I alla fall tills dagsljuset försvinner och den mörka delen av året börjar. Jack skriver i sin dagbok om den oförklarliga rädslan, vissheten om att något finns där ute i mörkret. Så sker ännu en olycka och Jack blir ensam kvar i lägret, i mörkret…

Det här är precis den typ av spökhistoria jag tycker om! Där stora delar av historien utspelar sig mellan raderna och där det hemska/oväntade sker i huvudpersonens ögonvrå och det inte finns något specifikt att sätta fingret på. Det påminde en del om viktorianska spökhistorier och  Lovecraft, som jag också tycker väldigt mycket om. Vågar du läsa den?

/Marie