Naturalismens störste

Den 13 januari 1898 publicerades Émile Zolas offentliga brev i den s.k. Dreyfusaffären. I brevet, kallat J'accuse (Jag anklagar) tog han ställning för den anklagade officeren Alfred Dreyfus, som anklagades för högförräderi. Zola hade dittills varit en respekterad författare i Frankrike. Efter sitt ställningstagande, där han riktade kritik mot andra officerare och myndigheter, blev han dömd för smädelse, fick ett års fängelse, och bojkottades under en längre tid som författare i sitt hemland. Han flyttade till England och gav där ut sina sista böcker.

Vem var då Zola rent litterärt? Jo, han räknas som den främste företrädaren för naturalismen. Efter genombrottet med Thérèse Raquin (1867), arbetade han mellan 1871-93 med en "krönika över det andra kejsardömet"- En serie om 20 romaner, som innehöll en stor del av hans viktigaste samhällsskildringar. Hit hör bl.a Hallarna (Le ventre de Paris, 1873), Abbé Mourets felsteg (La faute de l'Abbé Mouret, 1875)  Hans excellens (Son excellence Eugène Rougon, 1876) Nana(1880) och Den stora gruvstrejken (Germinal 1885).Böckerna innehåller närgångna studier av de miljöer som skildras; gruvarbetarnas liv i "Den stora gruvstrejken" eller varuhusen i "Hallarna". Zolas avsikt var ofta att visa upp bristerna i kejsardömet; korruption, ohederlighet, levnadsvillkor. De verk som kom efter Dreyfusaffären lär inte vara av samma kvalitet.

Sök böcker av Émile Zola här

/Krister