Gråzoner och svåra gränsdragningar i #prataomdet

I lördags for en trött känsla genom mig; jag var perspektivlös och jag satt på ett tåg. Jag ville inte vara ensam samtidigt som jag inte för en sekund hade lust att samtala med de okända ansiktena omkring mig. Det är i en sådan stund som jag är en mycket tacksam och mycket noggrann läsare. I en sådan stund faller jag rakt in i vad som helst och bara känner in varje ord jag läser.

Jag sökte bland bibliotekets böcker för att få sällskap och lånade så slutligen boken #prataomdet.

"Vi behöver ett språk för sex utan skam, vi behöver fundera kring våra egna och andras gränser. Vi behöver prata om de gränsdragningar, gråzoner och övertramp som förekommer i sexuella situationer. Något ska förändras. Vi ska våga #prataomdet."

Från prataomdet.se

#prataomdet är en twitterhashtag, men inte bara. På många sätt kan det ses som en unik rörelse uppstånden i kölvattnet av våldtäktsanklagelserna mot Wikileaks frontfigur Julian Assange. Den startades av att medieprofilen Johanna Koljonen gjorde ett inlägg på twitter om en egen sexuell upplevelse i vad som kan kallas en gråzon. Och ganska många började #prataomdet.

Det fick också utrymme i det offentliga samtalet. Johanna Koljonen och journalistkollegan Sofia Mirjamsdotter fick sedermera Stora journalistpriset i kategorin årets förnyare för #prataomdet. 

#prataomdet är ett exempel på kraften i teknikutvecklingen. Det ringar också in att det är den mänskliga faktorn som bestämmer vad tekniken möjliggör. Bara vetskapen i sig om de sammanhang boken skapats ur tycker jag gör det till en ganska häftig bokupplevelse.

I boken finns ett urval av berättelser om sexuella gråzoner. Det är män och kvinnor som skriver. Flera av dem är kända mediepersonligheter.

Överlag är det välskrivna, icke-raljerande och tänkvärda texter. Tillsammans belyser dem viktiga frågor om sex och relationer i den samtid vi lever i. Det handlar om såväl inbyggda normer som skammen och förväntningarna i sexuella situationer. Inte minst handlar det om när vi misslyckas med våra egna eller med att förstå eller respektera andras gränsdragningar.

Berättelserna i boken är väldigt olika och det är inte tal om ensidiga bilder av de som inte uttryckligen säger nej eller de som ignorerar de outtalade nejen. Komplexiteten är som tur är mer närvarande än så.

Min läsning kantas oupphörligen av den gnagande känslan att många av er på ett eller annat sätt kommer att känna igen er i någon av de situationer som beskrivs i boken. Vi är sällan helt ensamma i våra upplevelser, men vi vet inte om det eftersom vi inte pratar om det. 

Och #prataomdet är lika mycket en diskussionsbok som det är en säkerligen alldeles oumbärlig bok för alla de som inte vågar eller kan prata om det. Det är därför en bok angelägen att läsa för var och en av er därute. 

/Victoria