Alive as you and me. Says I "But Joe, you're ten years dead" «I never died» said he, «I never died» said he.
Joel Hägglund, född i Gävle 1879 blev, kanske lite otippat, en av arbetarrörelsens mest kända gestalter. Han emigrerade till USA, där han arbetade sig fram över hela landet. Han upplevde den misär som var vardag för många arbetare . Han gick med i "Industrial workers of the World", kämpade mot politikers övergrepp på rörelsens medlemmar,anordnade strejker, och blev riksbekant som agitator. Samtidigt blev även hans sånger kända. Han blev så känd att det började uppstå legender och historier om honom. Även arbetsgivarna började kände väl till honom och han fick alltmer svårt att få jobb. Hill var alltså både mycket älskad och mycket hatad. I början av 1914 greps han i samband med ett rånmord i Salt Lake City. Han fälldes på relativt lösa grunder och dömdes till döden. Han valde själv arkebusering och avrättades i november 1915.Vill man läsa mer om Joe Hill är Ingvar Söderströms bok En sång kan inte arkebuseras: berättelsen om Joe Hill (2002) alldeles utmärkt, och tar mycket innheåll från de brev som Hill skrev under tiden i fängelse.
Den inledande dikten om Joe Hill skrevs av Alfred Hayes 1925 och har sedan tonsatts. T.ex. finns en mycket känd inspelning med Joan Baez. Den svenska titeln blev Balladen omJoe Hill och har sjungits in av flera olika artister. Sök på "Joe Hill" i vår musikwebb och du kan lyssna på inspelningar med bl.a Baez, Perssons pack, Sven Wollter och Ted Åkerström. Även hans egna sånger finns på skiva. Lyssna t.ex. på Casey Jones med Pete Seeger; eller Billy Braggs skiva The Internationale där han sjunger sånger av Hill & andra protestsånger men även blandar in eget material. Nästan hundra år efter att Joel Hägglund avrättades hålls sångerna fortfarande vid liv- en bedrift i sig.
Har du precis som jag funderat på om Katrineholm egentligen finns representerat i litteraturen. Jodå, mer än man skulle kunna tro är svaret på den frågan. Det finns en massa böcker som på ett eller annat sätt har anknytning till staden. Så vill man ha något roligt att göra en solig vårdag som denna, varför inte ge sig ut på upptäcksfärd i litteraturens Katrineholm. Till sin hjälp kan man ta kartan som vi har satt ihop.
När du klickar på någon av bilderna så kan du lära dig mer om varför just den här platsen omnämns i litteraturen och få mer information om författaren eller om boken. Du kan zooma in på kartan för att få en bättre överblick.
I det litterära Katrineholm slussas vi mellan mord, kurorter, entreprenörer, kvinnosakskämpar och 40talspoesi. Bevittna fiktiva ögonblick och upptäck verkliga omständigheter runtom den sörmländska järnvägsknuten Katrineholm:
Så här på Världsbokdagen passar det väl bra att berätta om en bok och jag har hittat en som jag verkligen tyckte om. Jag vet att det bara är April månad, men jag tänker redan nu säga att jag har läst årets bästa bok! Den heter The Lifeboat och är skriven av Charlotte Rogan.
Bokens huvudperson heter Grace Winter och det första du som läsare får veta om Grace, är att hon är 22 år gammal, har varit gift i 10 veckor men varit änka i sex veckor, överlevde en fartygskatastrof och nu står åtalad.
Grace och hennes man Henry var passagerare på atlantfartyget Empress Alexandra, när det oväntat råkar ut för en olycka och måste evakueras. Kaos utbryter och Grace har bara fragmentiska minnesbilder från vad som händer. Ena stunden står hon på däck med Henry, i nästa sitter hon i en livbåt som håller på att sänkas ner i vattnet. Alla livbåtar kommer dock inte så långt. Nästan hälften blir omöjliga att sänka ner när Empress Alexandra får mer och mer slagsida. Det blir också mycket snabbt uppenbart, att livbåtarna är underdimensionerade. De är inte alls gjorda för att klara så många passagerare som det står angivet. I Graces livbåt är man 39 stycken och det är för många. Men kan de bara ignorera de som kämpar för att överleva i vattnet? Och kan de behålla alla de som redan är i livbåten?
Först är Grace och de andra vid någorlunda gott mod. De är chockade, men de lever, en erfaren besättningsman från Empress Alexandra är i deras båt och har tagit kommandot. De är säkra på att de kommer att bli räddande inom ett par dagar. Men dagarna går och de är fortfarande kvar ute på havet, utan någon räddning i sikte.
Från häktet där Grace väntar på att hennes rättegång ska börja, skriver hon ner det hon minns från dagarna i livbåten.
Det här är en fantastisk bok med en fascinerande historia, men som också [tycker jag] diskuterar etiska frågor som; Är gruppens överlevnad på bekostnad av någon enskild berättigad? Hur självisk kan man vara i en nödsituation som denna? Finns det någon gräns som inte kan passeras?
Jag är ingen stor läsare av skönlitteratur, men några författare får mig alltid att haja till lite extra. En sådan är Julian Barnes, vars nya bok Känslan av ett slut just kommit ut. Jag har inte läst den ännu men recensionerna verkar mycket lovande. Jan Arnald skriver i DN att romanen "börjar som en konventionell historia och slutar som existentiell thriller". Den borde alltså tilltala både oss som aldrig läser thrillers och de rena deckarläsarna. Barnes är dock ingen författare som söker det uppenbara. Utan stora åthävor skapar han spänning i sina böcker utan till synes särskilt sensationssökande intriger. Det ligger alltid något mer i hans böcker än vad som ses vid en, alltför, hastig läsning. För att ytterligare citera Arnald:
"Barnes balanserar med sedvanlig exakthet på gränsen mellan klarhet och gåtfullhet".
Och det är genomgående i hans böcker; man tvingas som läsare till eftertanke. Eftersom jag ännu inte läst boken tänker jag inte gå närmre in på handlingen utan hänvisar till Jan Arnalds recension i DN.
Däremot tycker jag att Barnes tidigare produktion bör uppmärksammas. England, England (1999) är en underbar bok om ett projekt på Isle of Wight där man ska bygga hela Storbritannien i miniatyr. Det blir en ganska dråplig historia som även utgör en kritik över det nutida brittiska samhället. Arthur & George (2006) har verklighetsbakgrund och handlar om hur skaparen av Sherlock Holmes, Arthur Conan Doyle, försöker rentvå advokaten George Edjalis, som hamnat i fängelse på lösa grunder.Rättsväsendet är återkommande i hans produktion, t.ex. i Piggsvinet (the Porcupine, 1992) som handlar om en rättegång mot en fiktiv före detta diktator. Till sist bör även Flauberts papegoja ,1986(Flauberts parrot) nämnas. Det är en berättelse i fragmentarisk, biografisk stil om en engelsk doktor som försöker få tag på en uppstoppad papegoja, vilken stod på författaren Gustave Flauberts skrivbord. Med bl.a annorlunda temata och ett fantastiskt språk får Julian Barnes räknas somen av av de främsta brittiska författarna.
Eftersom vår värld blivit både så mycket större och så mycket mindre idag i och med internet, dess olika tjänster och de olika sätt som vi kommer åt dem på behövs det fler och fler guider för att vi ska kunna få överblick och kunna orientera oss i allt detta stora. Vi försöker hjälpa till så gott vi kan på biblioteket till exempel på den här bloggen och på vår datorhandledning på måndagseftermiddagarna. Men det finns många andra som också delar med sig av sin kunskap. Till exempel ett nytt radioprogram vid namn P3 Browser.
P3 Browser tar varje vecka upp olika teman i den digitala världen som nätdating eller slacktivism som de berättar om och diskuterar. Panelen består av experter på sociala medier och IT och de berättar på ett väldigt enkelt, personligt och roligt sätt om de olika fenomenen.
Några stående inslag finns också, som "Panelen tipsar", "netikett" och veckans "Nerdrage", någon särskild händelse som vuxit sig stor på internet under den senaste veckan.
Jag gillar att det här programmet inte förutsätter särskilt stora förkunskaper, men att det samtidigt även blir intressant för de kunniga. Än så länge har det sänts två avsnitt och de kan du självklart lyssna på i efterhand som podradio här. Detta är det senaste avsnittet:
Detta år är inte bara August Strindbergs, utan även Charles Dickens. I februari var det 200 år sedan Dickens föddes och detta firas internationellt hela året. Information och alla evenemang finns samlade på webbsidan Dickens 2012.
(Foto av Herbert Watkins 1858)
Charles Dickens föddes 1812 i en medelklassfamilj i södra London. Familjen var inte rik, men levde bekvämt på pappans lön. Dickens pappa tyckte om att umgås med människor men han var inte särkilt bra på att hantera pengar. Familjen förlorade alla sina tillgångar och pappan satt under en period i fängelse. För Dickens innebar detta att han vid 12 års ålder tvingades lämna skolan och börja arbeta. Under ett år arbetade han på fabrik och som 15-åring började Dickens arbeta som kontorist på en advokatbyrå. Där lärde han sig stenografi, skrev protokoll vid rättegångar och avancerade så småningom till parlamentsstenograf och därefter blev han journalist.
Vid 1936, 24 års ålder, bokdebuterade Dickens och men det var med Pickwickklubben som kom ut samma år, som han verkligen slog igenom som författare. Efter Pickwickklubben kom Dickens verk i en jämn ström och inkluderar bland annat klassiker som Oliver Twist, David Copperfield, Lysande utsikter och Bleak House. Upplevelserna under uppväxten gav honom inspiration till de olika verken och motivationen att lyckas. De flesta av Dickens skönlitterära titlar publicerades först som följetonger i olika tidskrifter. Det gav honom en nära relationer till sina läsare och det hände att dessa påverkade utvecklingen och slutet i de olika historierna.
Dickens var mycket uppskattad av både läsare och kritiker och tyckte om att uppträda inför publik. Han reste runt i hela Storbritannien på långa uppläsningsturnéer. Faktiskt hade Dickens funderat på att bli skådespelare innan journalistiken fångade honom.
Förutom sitt skönlitterära författarskap var Dickens även redaktör för olika tidningar. Han skrev själv artiklar i en mängd olika aktuella ämnen och dessa var skrivna på ett lättfattligt sätt för att alla skulle kunna förstå texten. Dickens var dock en hård redaktör, han släppte bara igenom andra journalisters artiklar för publicering, om de stämde överrens med hans egna åsikter. Men även Dickens romaner innehöll kritik och ifrågasättning av olika samhällsproblem, till exempel rättsväsendet i Pickwickklubben, fattigvårdslagstiftningen i Oliver Twist och usla privatskolor för oönskade barn i Nicholas Nickleby.
Om arbetslivet var en succé för Dickens, hade han inte samma framgång i privatlivet. Som 24åring gifte han sig, men var egentligen intresserad av systern till den kvinna han gifte sig med. Denna syster dog tyvärr och så blev det som det blev. Dickens fick 10 barn med sin fru men gjorde skandal och lämnade henne för en ung skådespelerska. Bara 58 år gammal dog Dickens hastigt. Han ligger begravd i Westminster Abbey i London.
Dickens anses av många vara den störste författaren från den viktorianska eran och han var en mästare på att få sina läsare att verkligen känna för karaktärerna i sina berättelser. Idag finns inte bara tryckta textversioner av Dickens berättelser, flera är filmatiserade eller finns inlästa som ljudböcker. Hos Project Gutenberg finns dessutom nästan allt att ladda ner i elektronisk form.
Fågelsäsongen har nu börjat och då är det läge att uppmärksamma en av de bästa fågelfotograferna vi har i landet. Brutus Östling har skildrat olika, spektakulära, fågelarter med bilder som kommer mycket nära och gör fåglarna till individer. I den senaste boken Under asfalten vilar en strand (2011) handlar porträttet om laysanalbatrosserna på ögruppen Midway i Stilla havet. Dessa avlägsna öar var under andra världskriget en amerikansk militärbas. Den övergavs så småningom och asfalt, övergivna fordon och andra spår av militär verksamhet blandades upp med en tilltagande växtlighet och ett stort antal havsfåglar, med albatrosser i spetsen. Och skildringen blir närgången. Det är nästan så att vi tittar in i vitögon och näsborrar på de majestätiska djuren. Det blir en oerhört läcker fotobok.
Förra boken De krushuvade och andra pelikaner (2011) håller samma höga klass. Här finns det bl.a. bilder där vi tillåts titta rakt ner i utspärrade gap, och får bilder från östra europas fina våtmarker. Sedan 2005 har vi fått i snitt en bok om året från Brutus stling och pingviner, örnar, ugglor och andra spektakulära fåglar har behandlats. Ta en titt i något av verken- det är väl värt besväret.
I söndags var det Internationella Romadagen, eller den romska nationaldagen. Den firas till minne av den första internationella romska kongressen som ägde rum i London 8 april 1971. Det var då den romska flaggan med ett rött hjul mot ett blått och ett grönt fält infördes, och det bestämdes att Gelem Gelem skulle vara den romska nationalsången (som i versionen nedan framförs av den alltid skönsjungande Esma Redzepova):
Svarta rosor - Kale Ruze, sammanställd av Gunilla Lundgren, är en fantastisk antologi om romsk litteratur, kultur och historia. I denna presenteras 12 romska författare från olika europeiska länder och flera av deras skönlitterära texter återges parallellt på svenska och romani. Bara det i sig att både den svenska och romska versionen går att läsa samtidigt känner jag ger ett mervärde.
Det finns ett avsnitt om Katarina Taikon, som skrivit de alldeles underbara och viktiga böckerna om Katitzi, och här finns också spännande läsning om och av Papusza från Polen som kallas den romska poesins moder.
Margita Reiznerová är på många sätt en av mina personliga favoriter. Hon beskrivs med rätta som en rättvisekämpe och romantiker från Slovakien. Jag gillar framförallt hennes dikt Jag lägger en romsk schalett över ögonen eftersom den har sådana klanger. Den påminner om rättvisans spegel och kampen samtidigt som den är alldeles inlindad i ett romantiskt skimmer och språk. Hennes poetisk ådra ger oss både det dystra och det hoppfulla.
Svarta rosor är en sådan där antologi som dröjer sig kvar hos mig. Förutom de skönlitterära skatterna så skapar den ett intressant och behövligt sammanhang för romsk kultur och litteratur. Det fungerar bra att läsa de skönlitterära inslagen fristående, men upplevelsen blir så mycket större om du dröjer dig kvar i allt det där andra. I levnadsbeskrivningar, drömmar och förändring.
/Victoria
2012 har av regeringen utlysts till romskt kulturår i Sverige för att uppmärksamma att det är 500 år sedan romernas ankomst till Sverige först noterades.
I lördags for en trött känsla genom mig; jag var perspektivlös och jag satt på ett tåg. Jag ville inte vara ensam samtidigt som jag inte för en sekund hade lust att samtala med de okända ansiktena omkring mig. Det är i en sådan stund som jag är en mycket tacksam och mycket noggrann läsare. I en sådan stund faller jag rakt in i vad som helst och bara känner in varje ord jag läser.
"Vi behöver ett språk för sex utan skam, vi behöver fundera kring våra egna och andras gränser. Vi behöver prata om de gränsdragningar, gråzoner och övertramp som förekommer i sexuella situationer. Något ska förändras. Vi ska våga #prataomdet."
#prataomdet är en twitterhashtag, men inte bara. På många sätt kan det ses som en unik rörelse uppstånden i kölvattnet av våldtäktsanklagelserna mot Wikileaks frontfigur Julian Assange. Den startades av att medieprofilen Johanna Koljonen gjorde ett inlägg på twitter om en egen sexuell upplevelse i vad som kan kallas en gråzon. Och ganska många började #prataomdet.
Det fick också utrymme i det offentliga samtalet. Johanna Koljonen och journalistkollegan Sofia Mirjamsdotter fick sedermera Stora journalistpriset i kategorin årets förnyare för #prataomdet.
#prataomdet är ett exempel på kraften i teknikutvecklingen. Det ringar också in att det är den mänskliga faktorn som bestämmer vad tekniken möjliggör. Bara vetskapen i sig om de sammanhang boken skapats ur tycker jag gör det till en ganska häftig bokupplevelse.
I boken finns ett urval av berättelser om sexuella gråzoner. Det är män och kvinnor som skriver. Flera av dem är kända mediepersonligheter.
Överlag är det välskrivna, icke-raljerande och tänkvärda texter. Tillsammans belyser dem viktiga frågor om sex och relationer i den samtid vi lever i. Det handlar om såväl inbyggda normer som skammen och förväntningarna i sexuella situationer. Inte minst handlar det om när vi misslyckas med våra egna eller med att förstå eller respektera andras gränsdragningar.
Berättelserna i boken är väldigt olika och det är inte tal om ensidiga bilder av de som inte uttryckligen säger nej eller de som ignorerar de outtalade nejen. Komplexiteten är som tur är mer närvarande än så.
Min läsning kantas oupphörligen av den gnagande känslan att många av er på ett eller annat sätt kommer att känna igen er i någon av de situationer som beskrivs i boken. Vi är sällan helt ensamma i våra upplevelser, men vi vet inte om det eftersom vi inte pratar om det.
Och #prataomdet är lika mycket en diskussionsbok som det är en säkerligen alldeles oumbärlig bok för alla de som inte vågar eller kan prata om det. Det är därför en bok angelägen att läsa för var och en av er därute.
Om du har varit inne på vårt stora bibliotek i Katrineholm de senaste veckorna och tittat bland romanerna, kanske du har sett några skyltar i hyllorna med titeln Röda Tråden. Vad är nu detta? Jo, ett lättsamt bokbryderi tänkte vi. På varje skylt finns fyra bilder. Dessa är tänkta som ledtrådar, som ska få dig att tänka på en författare. Så här:
Nu ska du bara klura ut vilken författare som avses. (Tips! Det är en svensk nutidsförfattare)
Allt som allt finns det sex sådana här skyltar och svaren kan du få i informationsdisken. Det är ingen tävling, men visst vore det roligt om du lyckades klura ut allihop??
Ibland händer det att man snavar över någonting. Man strosar runt och får syn på något, eller man står plötsligt med ett trasigt videofodral i handen (om man jobbar i det här huset), som man tänker att man måste byta ut. Och så tittar man närmare, blir intresserad och tar hem filmen istället för att laga. Och så sittare man där, en söndag kväll, och blir alldeles gripen och rörd och glad och ledsen, för denna animerade film förtrollar en helt och hållet. Det är så vackert och hemskt så man kan svimma. Det är precis som i verkligheten…
Filmen heter Mary & Max och handlar om en liten 8-årig flicka som bor i Australien. Som av en händelse börjar hon brevväxla med en 44-årig, överviktig man i New York. Och det som står på filmfodralet stämmer faktiskt; det är så mycket själ och hjärta i filmen att man bara måste älska Mary & Max.
I onsdags skrev jag en hyllning till allt det fina som finns i vår värld tack vare internet. Alla har sina personliga anledningar till vad de använder sig av internet för. Det här är min historia:
Vilken är din? Kanske har du funnit nya vänner på ett hundforum, lärt dig spela gitarr med hjälp av youtube eller till och med träffat kärleken. Spela in din egen historia med hjälp av videomaten från folkbildningsnätet. Du kan göra det hemma och skicka in html-koden som genereras till oss, eller komma ner till Kulturhuset Ängeln idag så hjälper vi dig. Här kan du dessutom få mer inspiration av andras internethistorier:
Idag bjuds det dessutom möjlighet för barn att rita teckningar om sitt internet, på papper eller iPad som vi sedan sätter ihop till en gemensam ebok, lyssna på sagoläsning på skärm och eller få tips på bra appar för föräldrar och barn. Så ta med dig ungarna och kom ner! Klockan 14 kör vi igång.