1996 mördades sexåriga isprinsessan och skridskoundret Bliss Rampike. Mordet blev ett av de mest uppmärksammade i amerikansk historia och än i dag diskuteras möjliga misstänkta på internet.
Precis som i Blonde (om Marilyn Monroe) har Oates utgått från verkliga personer och spunnit en fiktiv berättelse kring dem; en idé om hur det skulle kunna vara. Konceptet är långt ifrån oproblematiskt. Här rör det sig inte som i Blonde om en död person utan en pojke – Bliss bror Skyler– som i dag är en ung man. Skvallerpressens intresse för familjen har varit överväldigande och risken finns förstås att romanen blir ytterligare en del i denna kränkning.
Bortser man från det och läser romanen som just en roman, har Oates onekligen lyckats igen. Genom att Skyler berättar om sin uppväxt – i ett försök att skapa avstånd görs det i tredje person – samtidigt som han i nutid framträder som den person han blev, klarnar efterhand historien. Innan dess är vindlingarna och omtagningarna många och sträcker sig över ännu fler sidor. Även om det ibland känns som att romanen kunde ha strukits ner en aning har jag aldrig tråkigt.
Berättarrösten – stukad, oredig och ovan vid att skriva – är trovärdig. Det är en otäck verklighet som framträder och i betydligt högre grad än omgivningens cynism, är det familjen i sig som är djupt problematisk. Utåt sett är de förmodligen en vanlig övre medelklassfamilj, men inåt fungerar de inte alls. Det är förstås barnen som drabbas och det på allra hårdast vis. Sammantaget är det här en ytterligt stark roman som dröjer sig kvar.
/Sara Britta,
som med en fanfar kan meddela att vi härmed har postat vårt hundrade inlägg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar