Niceville utspelar sig i Jackson, Mississippi under 1960-talet. Vi får följa tre kvinnors liv. Två svarta hembiträden och den vita unga kvinnan Skeeter som precis kommit hem från college och har svårt att finna sig i sin roll tillbaka i sin hemstad. Hennes väninnor lever ungefär samma liv som de levde när Skeeter lämnade Jackson med den skillnaden att de nu är gifta. Men de är fortfarande engagerade i sina föreningar, går på te hos varandra och spelar tennis. Skeeter vill mer med sitt liv än att gifta sig. Hon vill bli författare. Skeeters mamma inte vill något hellre än att Skeeter ska hitta en make, och för att göra det måste hon bli mer kvinnlig, tänka på vad hon sätter på sig och ägna sig åt mer kvinnliga saker. Till slut får Skeeter jobb på lokaltidningen. Hon ska skriva en spalt om skötsel av hemmet, något som hon inte vet någonting om. För att få hjälp börjar hon prata med sin väninnas hemhjälp, Aibileen. De utvecklar en vänskap och ju mer Skeeter får veta om Aibileens liv, desto mer fascinerad blir hon. Fascinationen utvecklas till en idé om att skriva en bok om de svarta hemhjälpernas situation i den amerikanska södern vid den här tiden. Tillsammans med ytterligare en av de svarta hemhjälperna, Minny börjar de skriva om sin vardag och om livet för svart hemhjälp. För att göra detta sätter de sina jobb, sin bekantskapskrets, sina rykten och till och med sina liv på spel.
Kathryn Stockett har verkligen förmågan att dra in läsaren i boken. Man fastnar i den och det är svårt att lägga den ifrån sig. Jag fascineras och fasas över situationen för de svarta på den här tiden. Det är en lärorik bok.
Författaren verkar vara förberedd på att hennes bok är en bok som läses i många bokcirklar och har till och med lagt ut lämpliga diskussionsfrågor på sin hemsida. Där kan man också läsa att boken kommer att bli film.
Medlemmarna i min bokcirkel tyckte alla mycket om boken. Det var intressant att diskutera boken eftersom alla reagerat och tagit med sig olika delar av den. Det vi alla var överrens om var att man slås av hur annorlunda världen och människornas liv var på den här tiden och hur mycket som ändå är likadant idag.
/Linda
Ah, the life of maids and their employers in the American South! I lived in the American South and our family employed African-American maids. One of them stole clothing from us. Another one hit my younger brother. Another maid spent much of her time drunk. Yet another was quite kind to my brother and myself and took care of us in her home while my mother was at work supervising various office around the South. I recall vividly watching television in her house when the announcement was made that Dr. Martin Luther King, Jr. had been shot and killed. It was a sad and terrible day filled with grief, anger, and disbelief that Dr. King had been murdered.
SvaraRaderaOf course, the USA has not always lived up to its ideals but sweeping changes have been made since those sometimes awful days and, one hopes, more changes will be made with regard to gay rights, the rights of the poor and the rights of women. My question, however, is when will we in Sweden start to look harder at questions involving the disenfranchisement of immigrants (despite some efforts by the government that amount to little more than the kind of tokenism American whites engaged in to ease their consciences) and the racism that is so blantant in Sweden. I mention all this because it's time for Swedes-yes, I am a Swede-to remember that when one points a finger at someone else-in this case, the USA during difficult times-three fingers point back at oneself. How is that a supposedly enlightened country after having watched the goings on with the civil rights movement in the USA can now, yes, in these times, be so xenophobic and racist?