Never let me go

När jag tittade i DN förra veckan, fick jag en överraskning. Där såg jag nämligen en recension på filmen Never let me go. Filmen bygger på boken Never let me go av Kazuo Ishiguro, en science fiction artad berättelse med etiska och existentiella förtecken.

Boken handlar om Kathy som berättar om sin uppväxt på internatskolan Hailsham, om sina kamrater, lektionerna och om de s.k. förmyndarna. Det är i första hand bästa vännen Ruth och pojken Tommy som Kathy minns. Hon berättar om bytardagar, konstprojekt, relationer eleverna emellan och om den mystiska Madame, som besöker skolan fyra ggr/år. Genom hela första halvan av berättelsen lyser vetskapen om vad eleverna på Hailsham egentligen var, men det sägs aldrig rakt ut. Redan som små vet de, underförstått, vad som är deras uppgift i livet; att bli donatorer och/eller vårdare.

Nu har jag inte sett filmen, bara läst boken, men jag undrar om man har lyckats fånga stämningen i Ishiguros både sorgsna och skrämmande berättelse? Recensionen talar om 'triangeldrama' och 'dödsmärkt ung kärlek', men, det var inte alls det som jag upplevde som bokens huvudfokus. För mig var det istället frågorna kring genforskning, etik och moral och frågan 'finns det en gräns mellan innovativ vetenskap och att leka Gud?'. Tänk vad olika saker kan bli...

Ishiguro är född i Japan men uppväxt och bosatt i Storbritannien. Han är kanske mest känd för sin bok Återstoden av dagen, även den filmad, för vilken han fick Bookerpriset 1989.

/Marie