Elegant

Vissa böcker man läser tar slut alldeles för fort. Så är det med Igelkottens elegans av Muriel Barbery. När jag läste de sista sidorna och stängde boken kändes det som att ta avsked av en god vän. Att boken dessutom slutar så överraskande gjorde känslan ännu större, men varför tänker jag såklart inte avslöja!

Igelkottens elegans berättas parallellt av portvakten Renée Michel och den tolvåriga flickan Paloma som bor i huset där Renée arbetar. Renée är en kvinna som lever dubbelliv skulle man kunna säga. Hon beskriver sig själv som änka, kortväxt, ful och småfet. Hon vill inte att de som bor i huset ska veta vem hon egentligen är utan föredrar att inte bli sedd. För att leva in i rollen som portvakt är hon noga med att aldrig säga någonting som kan vara intellektuellt. Hon har på teven på med dokusåpor medan hon själv sitter innanför och läser ryska klassiker eller ser på japanska filmer.

Paloma å sin sida är en flicka som tycker det mesta i sitt liv är ganska meningslöst. Hon retar sig på sin familj och på alla de andra som bor i huset och har bestämt sig för att ta livet av sig på sin trettonårsdag.

De båda berätterskorna delar i varsina kapitel med sig av sina tankar och funderingar kring livet och kring människorna runt dem och man slås av hur lika de båda är i all sin olikhet.

Till huset flyttar så en äldre japansk man, herr Ozu. Han förändrar de båda huvudpersonernas liv och hela syn på tillvaron.

I mitt tycke har den här boken det mesta som jag söker i en bok. Man får ömsom skratta, ömsom gråta och däremellan får man mycket tänkvärt att ta till sig. Mycket läsvärd!

/Linda