Historien utspelar sig i det lilla kanadensiska samhället Struan under åren 1966 till 1969. I fokus står familjen Cartwrigt; pappa Edward som är bankdirektör, mamma Emily som är hemmafru och deras sju barn. Edward tillbringar så mycket tid som möjligt på banken och när han är hemma är det bakom en stängd dörr. Skötseln av hushållet och uppfostringen av barnen har Edward överlåtit till Emily. Men Emily är ingen riktigt närvarande förälder heller. Hon älskar bebisar, men är inte säker på vad man gör med barnen när de blir äldre. Hemmet har ändå fungerat tack vare näst äldsta barnet (och enda dottern) Megan. Det är hon som har sett till att maten stått på bordet, tvätten blivit tvättad och huset städat. Men vid 21 års ålder är Megan innerligt trött på att ta hand om andra och speciellt på att ta hand om sina bröder. Hon gör äntligen slag i saken och flyttar hemifrån.
Under tiden har äldste sonen Tom gått på universitet och tagit examen. Men strax efteråt tar Toms bäste vän livet av sig och Tom tar det väldigt hårt. Han flyttar hem igen och håller sig undan för att slippa prata eller umgås med andra människor. Tom är inte ens intresserad av sin egen familj och när han väl uppmärksammar de andra i huset igen, är det med stor motvillighet. Men inte ens Tom kan i längden blunda för hur det är ställt där hemma och hur hans yngste bror Adam har det.
Syskonrelationer är alltid fascinerande och detta är en historia som griper tag i läsaren. Den gjorde mig också heligt förbannad och jag muttrade över den i flera dagar…
/Marie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar