Joe Hill

I dreamed I saw Joe Hill last night,

Alive as you and me.
Says I "But Joe, you're ten years dead"
«I never died» said he,
«I never died» said he.

Joel Hägglund, född i Gävle 1879 blev, kanske lite otippat, en av arbetarrörelsens mest kända gestalter. Han emigrerade till USA, där han arbetade sig fram över hela landet. Han upplevde den misär som var vardag för många arbetare . Han gick med i "Industrial workers of the World", kämpade mot politikers övergrepp på rörelsens medlemmar,anordnade strejker, och blev riksbekant som agitator. Samtidigt blev även hans sånger kända. Han blev så känd att det började uppstå legender och historier om honom. Även arbetsgivarna började kände väl till honom och han fick alltmer svårt att få jobb. Hill var alltså både mycket älskad och mycket hatad. I början av 1914 greps han i samband med ett rånmord i Salt Lake City. Han fälldes på relativt lösa grunder och dömdes till döden. Han valde själv arkebusering och avrättades i november 1915.Vill man läsa mer om Joe Hill är Ingvar Söderströms bok En sång kan inte arkebuseras: berättelsen om Joe Hill (2002) alldeles utmärkt, och tar mycket innheåll från de brev som Hill skrev under tiden i fängelse.

Den inledande dikten om Joe Hill skrevs av Alfred Hayes 1925 och har sedan tonsatts. T.ex. finns en mycket känd inspelning med Joan Baez. Den svenska titeln blev  Balladen om Joe Hill och har sjungits in av flera olika artister. Sök på "Joe Hill" i vår musikwebb och du kan lyssna på inspelningar med bl.a Baez, Perssons pack, Sven Wollter och Ted Åkerström.  Även hans egna sånger finns på skiva. Lyssna t.ex. på Casey Jones med Pete Seeger; eller Billy Braggs skiva The Internationale där han sjunger sånger av Hill & andra protestsånger men även blandar in eget material. Nästan hundra år efter att Joel Hägglund avrättades hålls sångerna fortfarande vid liv- en bedrift i sig.

/Krister

Nyinkommet

Här är ett axplock av det som köptes in till biblioteket under Mars månad:

Little Bee, av Chris Cleave

Bonde på 1900-talet, av Erik Larsson

Brand sense, av Martin Lindstrom

Innan floden tar oss, av Helena Thorfinn

Prinsessan Mononoke (DVD)

Django Reinhardt - three-fingered lightning (DVD)

Det bor en hjälte i dig, av Eva Hyllstam

Stora manualen när du flyttar hemifrån, av Catarina Rolfsdotter-Jansson

Tunisian girl, av Lisa Ben Mhenni

Dubbelbokat, av Sophie Kinsella


/Marie

Det litterära Katrineholm

Har du precis som jag funderat på om Katrineholm egentligen finns representerat i litteraturen. Jodå, mer än man skulle kunna tro är svaret på den frågan. Det finns en massa böcker som på ett eller annat sätt har anknytning till staden. Så vill man ha något roligt att göra en solig vårdag som denna, varför inte ge sig ut på upptäcksfärd i litteraturens Katrineholm. Till sin hjälp kan man ta kartan som vi har satt ihop.

När du klickar på  någon av bilderna så kan du lära dig mer om varför just den här platsen omnämns i litteraturen och få mer information om författaren eller om boken. Du kan zooma in på kartan för att få en bättre överblick.

I det litterära Katrineholm slussas vi mellan mord, kurorter, entreprenörer, kvinnosakskämpar och 40talspoesi. Bevittna fiktiva ögonblick och upptäck verkliga omständigheter runtom den sörmländska järnvägsknuten Katrineholm:


Visa Katrineholm läser på en större karta

/Linda och Viktoria

The Lifeboat

Så här på Världsbokdagen passar det väl bra att berätta om en bok och jag har hittat en som jag verkligen tyckte om. Jag vet att det bara är April månad, men jag tänker redan nu säga att jag har läst årets bästa bok! Den heter The Lifeboat och är skriven av Charlotte Rogan.

Bokens huvudperson heter Grace Winter och det första du som läsare får veta om Grace, är att hon är 22 år gammal, har varit gift i 10 veckor men varit änka i sex veckor, överlevde en fartygskatastrof och nu står åtalad.

Grace och hennes man Henry var passagerare på atlantfartyget Empress Alexandra, när det oväntat råkar ut för en olycka och måste evakueras. Kaos utbryter och Grace har bara fragmentiska minnesbilder från vad som händer. Ena stunden står hon på däck med Henry, i nästa sitter hon i en livbåt som håller på att sänkas ner i vattnet. Alla livbåtar kommer dock inte så långt. Nästan hälften blir omöjliga att sänka ner när Empress Alexandra får mer och mer slagsida. Det blir också mycket snabbt uppenbart, att livbåtarna är underdimensionerade. De är inte alls gjorda för att klara så många passagerare som det står angivet. I Graces livbåt är man 39 stycken och det är för många. Men kan de bara ignorera de som kämpar för att överleva i vattnet? Och kan de behålla alla de som redan är i livbåten?

Först är Grace och de andra vid någorlunda gott mod. De är chockade, men de lever, en erfaren besättningsman från Empress Alexandra är i deras båt och har tagit kommandot. De är säkra på att de kommer att bli räddande inom ett par dagar. Men dagarna går och de är fortfarande kvar ute på havet, utan någon räddning i sikte.

Från häktet där Grace väntar på att hennes rättegång ska börja, skriver hon ner det hon minns från dagarna i livbåten.

Det här är en fantastisk bok med en fascinerande historia, men som också [tycker jag] diskuterar etiska frågor som; Är gruppens överlevnad på bekostnad av någon enskild berättigad? Hur självisk kan man vara i en nödsituation som denna? Finns det någon gräns som inte kan passeras?

/Marie

Barnes

Jag är ingen stor läsare av skönlitteratur, men några författare får mig alltid att haja till lite extra. En sådan är Julian Barnes, vars nya bok Känslan av ett slut just kommit ut. Jag har inte läst den ännu men recensionerna verkar mycket lovande. Jan Arnald skriver i DN att romanen "börjar som en konventionell historia och slutar som existentiell thriller". Den borde alltså tilltala både oss som aldrig läser thrillers och de rena deckarläsarna. Barnes är dock ingen författare som söker det uppenbara. Utan stora åthävor skapar han spänning i sina böcker utan till synes särskilt sensationssökande intriger.  Det ligger alltid något mer i hans böcker än vad som ses vid en, alltför, hastig läsning. För att ytterligare citera Arnald:

"Barnes balanserar med sedvanlig exakthet på gränsen mellan klarhet och gåtfullhet".

Och det är genomgående i hans böcker; man tvingas som läsare till eftertanke. Eftersom jag ännu inte läst boken tänker jag inte gå närmre in på handlingen utan hänvisar till Jan Arnalds recension i DN.

Däremot tycker jag att Barnes tidigare produktion bör uppmärksammas. England, England (1999) är en underbar bok om ett projekt på Isle of Wight där man ska bygga hela Storbritannien i miniatyr. Det blir en ganska dråplig historia som även utgör en kritik över det nutida brittiska samhället.
    Arthur & George (2006) har verklighetsbakgrund och handlar om hur skaparen av Sherlock Holmes, Arthur Conan Doyle, försöker rentvå advokaten George Edjalis, som hamnat i fängelse på lösa grunder.Rättsväsendet är återkommande i hans produktion, t.ex. i Piggsvinet (the Porcupine, 1992) som handlar om en rättegång mot en fiktiv före detta diktator. Till sist bör även Flauberts papegoja ,1986(Flauberts parrot) nämnas. Det är en berättelse i fragmentarisk, biografisk stil om en engelsk doktor som försöker få tag på en uppstoppad papegoja, vilken stod på författaren Gustave Flauberts skrivbord. Med bl.a annorlunda temata och ett fantastiskt språk får Julian Barnes räknas somen av av de främsta brittiska författarna.

/Krister